En mammas hälsodagbok

På tal om hälsa, jag har 38,4 i feber. Om det nu kan kallas för feber… För småbarn gäller 38,5 som gräns för feber eller inte.

Hur som helst mår jag skitdåligt. Vet inte om det är träningsvärk eller influensa som ömmar. Halsen är en stor röd klump, huvudet är förstorat och svårt att balansera. Men jag ska försöka jobba ändå imorgon. Annars blir min chef sur. Fast Pet vill inte släppa iväg mig om jag har feber. Han är så gullig och beskyddande. Lite pappig. Jag känner att vad som än händer blir det bra igen om bara Pet kommer och hjälper mig. Han är tryggheten själv. Nu inser jag återigen att vi inte är jämställda. Om han skulle komma i en riktigt knepig situation och jag dök upp skulle han inte kasta sig i min famn och gråta ut. Han gråter inte. Det har bara hänt någon gång när vi har bråkat. Det har vi kanske gjort fyra gånger på fem år.

Vi hälsade på Mormor idag. Hon satt upp och åt när vi kom. Det såg bra (bättre) ut. Hon fick en radio med hörlurar så de andra i salen inte ska bli störda när hon lyssnar på smör och dunka-dunka. Hon berättade att det fanns tjugo män och två kvinnor på hennes avdelning, den för hjärtgrejer. Surt konstaterade vi att det visade att män får mer vård än kvinnor, i alla fall när de är äldre och får problem med hjärtat. Vår ”bitter-fitta-stämning” gjorde mig övertygad om att min kära mormor är på bättringsvägen. Välkommen tillbaka, starka kvinna!

Pet var på bvc med Omega idag och frågade ut barnsköterskan om allt möjligt. Jag hade möte och fick bara andrahandsinfo. Barnsköterskans mamma är 85 år och har också fått en hjärtinfarkt. Hon får inte vård (i samma utsträckning som min 83-åriga mormor) eftersom hon anses vara gammal och skröplig. Det är så att jag kan börja gråta när jag tänker på gulliga barnsköterskan som alltid är snäll och biter ihop. Stackars alla människor som är gamla och svaga, stackars deras anhöriga.