En mammas hälsodagbok

Jag jobbade idag trots en febrig natt. Jag kände att det hade blivit mycket sura miner om jag inte dök upp. En snäll arbetskamrat, min favvis, kom med chillichoklad till mig. Hon visste att jag var sjuk och ville pigga upp mig. Efter det blev dagen bättre.

Det går väl inte att bortse att panodil och ipren gjorde sitt. Utan dem hade jag nog bara suttit och glott som en förvirrad zombie.

När jag trodde att arbetsdagen äntligen var över fick jag bittert erfara att man inte ska ha så höga förväntningar. Av en knasig anledning skulle jag överlämna några nycklar åt en person precis när jag slutade och lämnade byggnaden. När jag kom ut var ingen i sikte. Ilskan kom smygande, jag ville inte missa mitt tåg. Tio minuter senare kom en bil körande mot mig. Idioten som körde stannade den precis framför mig där jag satt på bänken, som om han ville skrämma mig lite. Han steg ur som om han ägde världen och la ett dåligt skämt om att han var sen. Snabbt gav jag honom nycklarna och ville därifrån så fort som möjligt. Han märkte nog min ilska och frågade om jag skulle till stan och gjorde en gest mot sin bil. Då blev jag riktigt sur. För det första var vi redan i stan. För det andra hade jag ingen anledning att åka bil. För det tredje borde han fatta att människor överlag inte gärna sätter sig i någon främlings bil, framför allt inte en främling som bara visat sig vara en tölp. Surt svarade jag att jag redan missat tåget och samtidigt som jag gick sa jag mitt höga ”jobb-hejdå”, det som alla hör. Han svarade inte och jag brydde mig inte om att ta reda på hur han reagerat. Jag ville bara därifrån. Jag avskydde honom. Han hade gjort så att jag missat tåget och nu skulle jag komma hem efter att Omega somnat.

Väl framme på stationen visade sig att ”mitt” tåg hade varit försenat. Jag rusade ner till perrongen för att se om det var kvar. Jodå, liksom nyckelklåparen var tåget också tio minuter sent. Jag hann precis. Så satt jag där på tåget, febrig med skakiga knän och undrade över om klåparen skulle klaga på mig inför min chef. Det finns en annan person på mitt jobb som kallat mig ”aggressiv”. Det berodde helt på ett missförstånd, vilket den personen uppenbart inte fattade. Då tänkte jag att alla andra tycker nog att jag är lugn och trevlig, inte alls aggressiv. Men om nu flera personer tycker att jag är ilsken och tjurig kan jag hamna i ett fack som kan vara svårt att ta sig ur. Usch jobb.

På tal om usch på jobb, så var det en störig kvinna som var krävande idag och hon fick ett nekande svar av mig. Då sa hon surt att det inte kunde vara omöjligt att göra ett undantag för henne. Jag bara log mot henne. Febern och tröttheten gjorde att jag inte orkade käfta med henne. Jag tyckte att jag redan svarat henne och eftersom jag inte hade mer att säga kunde jag le löjligt mot henne. Jag log jättelänge mot henne. När hon inte sa något utan bara stirrade på mig lyfte jag lite på ögonbrynen och fortsatte tönt-le. Hon blev nog lite rädd för mig. Det var helt klart jag som hade överläget. Varför har jag inte kommit på tönt-le-metoden tidigare? Le ihjäl idioter tills de inte vågar se på mig längre. Ha ha ha!

Nu ska jag lägga mig och förhoppningsvis kurera mig tills imorgon. Då ska jag vara snäll och lugn.