Ett hjärta repareras maj 29, 2008
Posted by gladmamma in familjeplanering.add a comment
Min mormor fick en hjärtinfarkt inatt. Vi hälsade på henne på sjukhuset under förmiddagen och jag tyckte att hon var pigg och glad som vanligt. Vi gick hem vid lunchtid för att Omega skulle få mat och sömn. Jag ringde mina bröder och sa att allt var ok. När vi kom tillbaka till sjukhuset på eftermiddagen var min mormor på väg till operation. Då först förstod jag hur allvarligt det var. Hon ska få sitt hjärta utplockat och sen ska det sättas tillbaka, och allt ska fungera – är det tänkt. Det är verkligen en avancerad sak det där. Jag fick ringa bröderna igen och säga att jag missat hur allvarligt det var med Mormor och att hon nu var inne på operation. Jag vågar knappast hoppas att det går bra. Konstigt, jag brukar tänka på mig själv som en förnuftig och tänkande människa. Men när jag hamnar i svåra situationer kan jag komma på mig själv att tänka att jag kan påverka ett förlopp negativt genom att tänka, säga eller göra något jag inte borde, även om jag inte ens är i närheten. Innerst inne känner jag att om jag tar något för givet kommer jag inte att få det. Helt ologiskt och knasigt. Sån är jag. Egentligen.
En annan tanke som slog mig var hur en enda person kan påverka historien. I det här fallet var det att min mormor fött fem barn och de i sin tur har träffat partners och fått sina barn, osv. I det lilla rummet på sjukhuset var vi 14 pers som trängdes runt Mormor i sin säng. Den yngsta var fyra veckor och den äldsta var 60 år. Ingen av oss hade varit där om Mormor inte funnits. Man kan ju hoppas att man själv som gammal har en liknade samling. (hoppas jag blir gravid snart…)
Det var också glädjande att så många kunde komma ifrån jobb eller ta sig tid att komma dit, en vanlig torsdagsmorgon. Det blev viktigt att träffas och att ringa runt till alla man normalt bara träffar vid dop eller bröllop. Jag fick sitta ner med mina kusiner och prata med dem helt avslappnat. Det var ingen som ifrågasatte att någon såg risig ut eller hade nerkladdade kläder (det var jag). Några var rödgråtna och sammanbitna andra var glada och fotograferade Mormor. Konstigt nog tror jag att Mormor uppskattade att bli dokumenterad med alla slangar som fästs vid hennes kropp. Hon tänkte nog att fotografierna skulle vara något att samlas kring och minnas och prata om.
Jag hoppas det går bra för Mormor inatt. Nu vågar jag hoppas. Hon är så stark och bestämd att det vore konstigt om hon inte skulle klara av det. Dessutom har hon alltid varit så nära, det känns otänkbart att det skulle ändras.
En ledsen mamma maj 28, 2008
Posted by gladmamma in familjeplanering, gravid.add a comment
Så fick jag mens. Vilken besvikelse. Jag hade verkligen hoppats på att jag var gravid. Pinsamt nog har jag känt gravidsymtom senaste veckan, som lite illamående, svullen mage och lite ömma bröst. Varför kände jag så? Skengravid. Jag ville väl så gärna känna så, de fysiska känslorna förstärktes av de psykiska.
Innan jag blev gravid och fick Omega försökte vi ett bra tag, 9 månader. Varje gång jag fick mens kände jag mig tom och värdelös. Jag grät och undrade om jag någonsin skulle bli mamma. Jag tvivlade först på min egen kropp och efter ett halvår började jag tänka att det kunde vara något fel på Pet. Uppenbarligen var det inte ”fel” på någon av oss, vi fick ju vår guldklimt till slut.
Jag hatar uttrycket ”till slut”. Det betyder egentligen ingenting, speciellt inte om man säger ”allt blir bra till slut”. När är till slut? När väntan är slut? Förr eller senare blir det lite bra, kanske tillräckligt bra för att säga att det faktiskt blev bra till slut. Att vi fick barn till slut kunde ha inneburit att vi fick ett adopterat barn – efter jättemånga års väntan.
Anledningen till att det tog lång tid innan Omega hamnade i magen beror nog mest på att jag jobbade i en rasande hastighet och aldrig tog det lugnt. Jag var alltid grymt effektiv. Numera lever jag ett lugnare liv, tycker jag. Jag förstår inte varför jag inte blev gravid nu. Piss. Nu ska jag berätta för familjen att Mamma bara inbillade sig att hon var gravid. Ja, jag känner mig löjlig. Men mest besviken.
En glad mamma maj 28, 2008
Posted by gladmamma in familjeplanering, jobb, jämställdhet.add a comment
Jag är en glad och lycklig mamma. Det är en stor gåva jag har fått. Som de flesta mammor vill jag vara en så bra mamma som möjligt, och samtidigt göra bra ifrån mig i arbetet och få utrymme att vara mig själv. Men det är lätt att hamna i sömnbrist, tvätthögar och kladd. Man kan glömma bort att man fått en stor gåva när man känner sig pressad och aldrig hinner städa undan hemma eller hålla sitt utseende i styr. Kanske blir kraven på sig själv alltför höga ibland.
Genom den här bloggen ska jag ta mig tid att sitta ner och fundera och sätta ord på vad som händer i mitt liv just nu. Jag har ett bra liv men jag vill att det ska bli ännu bättre. Att det är just vid den här tidpunkten jag börjar blogga beror nog mest på att min man har börjat sin föräldraledighet nu i dagarna. Plötsligt har vi mer tid och ork på kvällarna. De dagar jag inte jobbar är underbara, hela vår lilla familj samlad!
Eftersom min föräldrapenning är så låg fick jag börja arbeta en dag i veckan redan när vårt barn var två och en halv månad. Det var svårt att gå hemifrån, men då jobbade jag nära hemmet och min man kom dit med bebisen när det var dags för amning. När barnet var sju månader började jag jobba mer och på ett annat ställe. Det var långt hemifrån och jag hade precis slutat amma efter en sommar med mycket mjölkstockning. På mitt nya jobb fanns tanter som öppet visade att de tyckte att jag övergav mitt barn. Jag fick höra att det bästa man kunde göra var att vara hemma med sitt/sina barn till de hade börjat skolan. Det hjälpte inte att jag berättade om hur bra pappa mitt barn har, hur han hade tagit hand om lilla Omega en dag i veckan när jag jobbade och flera kvällar i veckan när jag satt och skrev. Då kände jag att det var jättejobbigt att inte vara hemma och vara mammaledig 100%. Nu när vår lilla finis är 14 månader och jag ser tillbaka på min tid som mamma tycker jag ändå att det är bra att jag började jobba tidigt. Det har gjort mitt och Pets förhållande mer jämlikt. Pappa och barn har fått en fin kontakt som nog inte varit möjlig om jag varit hemma hela tiden. Mamma och pappa är lika mycket värda och kan trösta och trygga lika bra. Dessutom har jag tjänat lite pengar och därför känt mig mer oberoende. Jag hade inte varit nöjd om jag skulle be min man om pengar till fika och annat som inte är livsviktigt men som förgyller tillvaron. Ytterligare en bra sak är att jag aldrig varit uttråkad när jag varit hemma med Omega. Istället har jag längtat efter våra dagar tillsammans och planerat roliga saker att göra och personer att träffa.
Vi vill gärna ha fler barn. Tidigare har jag tyckt att vi bör vänta tills jag har bättre föräldrapeng så jag kan vara hemma heltid i ett halvt eller helt år. Men, som sagt, nu känner jag att det inte är helt fel att börja jobba lite redan när bebisen är liten och ge pappan en rättvis chans att bli en bra och omtyckt förälder. Att jag känner mig redo för ett barn till nu spelar nog också viss roll…
