Mot bättre framtid! juni 18, 2008
Posted by gladmamma in krasslighet, skönhet.add a comment
För ett tag sedan gick jag till en vårdcentral för att bli av med mitt halsont. Sedan 7 eller 8, kanske mer, år har jag haft ont i halsen i korta perioder men ganska ofta. Mina mandlar har känts svullna, nästan som om de dubblar sin storlek så fort jag får minsta lilla ovänliga bakterie i mig.
Från vårdcentralen skickades jag vidare till en annan stad där det fanns några specialister på öron (?). Så åkte jag dit idag och pratade med en läkare. Då fick jag svaret, eller i alla fall en teori som verkar högst trolig. Jag har fel talteknik. Jag talar med halsen istället för med magen. Det i kombination med tandgnissel om natten och ibland spända axlar och nacke måste märkas någonstans. Mitt halsont är alltså ömma muskler som inte orkar prata eller svälja. Jag ska skickas vidare till en logoped som ska lära mig att tala på rätt sätt, sen blir allt bra!
Läkaren frågade mig om jag var en ”duktig flicka”. Jag sa ja. Under min studietid har jag läst dubbelt och ibland mer, jag har samtidigt jobbat för att slippa studieskulder. Dessutom har jag fikat och umgåtts ofta med många goda vänner och trevliga kursare, och ja, jag har hunnit gifta mig, skaffa barn och tre magistrar vid en ålder av 26. Innan jag levde med Pet var jag superduper-effektiv. Mina dagar var alltid planerade i kalendern. Från morgon till kväll. Mellan föreläsningar och jobb klämde jag in läsning och om jag hade en lucka på en kvart eller halvtimme plockade jag genast fram mobilen och hörde av mig till några av mina nära. Ett sms går snabbt att skicka, en fika är snabbt avklarad om alla inblandade vet att tiden är knapp. Anledningarna till att jag inte gick in i väggen var att jag även planerade in lugna och egna pass där jag kunde andas ut och vara självreflexiv, dessutom lyssnade jag på kroppen eftersom jag tyckte att det skulle vara pinsamt att gå in i väggen – det skulle ju betyda att man överskattat sin förmåga, haft för höga tankar om sig själv.
Med Pet i mitt liv blev jag mer normal, trodde jag. Men istället för att följa min kalender började jag följa andra saker. Jag la mer tid på städning och diskning eftersom vi bjöd hem folk ofta och jag skämdes om det inte var rent. Jag började bry mig om kläder, jag ville inte att Pet skulle skämmas över mina trasor. Tidigare hade jag haft en liten garderob, som ett skåp, billigt från IKEA. Där fick jag plats med alla mina kläder, inklusive vinterjacka, regnstövlar och väskor. Mina kläder räckte i en vecka, med två par byxor och kanske fyra skjortor och några tröjor. Jag sparade pengarna när det gällde kläder men spenderade desto mer när det gällde böcker.
Som småbarnsmamma är jag inte hälften så effektiv. Jag har ett dubbelt så stort utrymme för mina kläder, visserligen i storlek S – XL som det blir när man genomgått en graviditet och ändrar storlek fram och tillbaka. Pust!
På tal om kläder köpte jag en fin klänning idag. Den såg nästan precis ut som en modell som jag hade tänkt sy under våren. Jag skrattade till när jag såg den. Här har jag köpt tyg, tråd, mönster, och massa annat. Det har varit dyrt och tidskrävande och är inte färdigt. Så plötsligt ser jag en likadan klänning som hänger färdig och i olika storlekar och kostar bara 249:-. Jag ska kanske köpa en till och använda dem ofta och känna mig lite snygg.
Öron vs hals juni 7, 2008
Posted by gladmamma in krasslighet, mat, sömn.add a comment
Ännu en dag med mycket halsont. Jag har inte jobbat speciellt effektivt idag…
När jag skulle lägga mig igår hade jag fått ont i öronen, ungefär som när man var liten och började känna av öroninflammation. Någon bekant till oss har berättat att de droppade lite Aloe Vera i sin sons öron när han kände av öroninflammation (vilket hjälpte). Därför gnällde jag för Pet om att jag ville ha Aloe Vera. När jag kom hem från jobbet stod en flaska i kylen. Jag vågade inte hälla något i mina öron, men att fukta en tops och föra in den i öronen däremot.
Jag sov med öronproppar inatt. Det kanske gav mig bättre sömn, tror det. Men nu har jag ju ont i öronen. Vet inte om det blir så bra med öronproppar då.
När jag kom hem var Pet och Omega på picknick med några vänner. Jag pratade med en intressant person där som har kurser i självförsvar, främst kvinnligt självförsvar. En sådan kurs hade jag velat gå. Hon sa att bara genom att veta hur man ska bete sig i en situation då man tex blir överfallen, klarar man den bättre. Så sant. Jag vill gå kursen.
Zzzzova… juni 6, 2008
Posted by gladmamma in krasslighet, sömn.add a comment
Ännu en sjukdag. Jag har jätteont i halsen. Den är tjock och svullen så det går knappt att svälja.
Vi fick ställa in roliga saker idag. Vi skulle ha träffat några av våra bekanta småbarnsföräldrar (och deras barn) i parken. Men pga av att jag och några andra var sjuka får vi skjuta på det. Nu ikväll skulle vi varit på fest, men nej, nej. Pet och Omega gick dit utan mig. Omega var helt vild så stackars Pet fick inte en lugn stund. Det var nog inte så kul för honom, men desto roligare för Omega.
Igår fick jag ett reklammejl från ett blöjföretag som hade diverse tips till småbarnsföräldrar. Jag läste snabbt om sömn. De tipsade om att man skulle sova tillsammans med barnet, för då var alla tryggare. Jag undrar… Omega har sovit i egen säng i eget rum redan som fem-månadersbebis. Det gick bra. Framför allt var det bra för mig. Tidigare hade Omega gosat in sig hos mig, vilket var mysigt, men jag vågade inte röra mig av rädsla för att mosa mitt fina barn i sömnen. Istället somnade en arm eller någon annan kroppsdel där blodet inte kunde rinna fritt. När jag äntligen fick sova själv kunde jag vända och vrida på mig och slappna av. Mycket bättre för mig och hela familjen!
För att sova ännu bättre ska jag nu prova med öronproppar. Jag misstänker att Pet snarkar och att jag rycker till så fort det hörs ett pip från barnkammaren, även om det är Pets natt. Få se. Jag är lite rädd bara för att jag ska missa alarmet på mobilen.
Ett annat tips från blöjföretaget var att nattningen skulle vara positiv. Man skulle få barnet att le (utan att det skulle bli alltför mycket skratt) och känna sig glad i sängen, så skulle det kännas tryggare under natten. Bra, det blir roligare med nattningen då. Det är så tråkigt att mumla ”sov nu min lilla älskling, sov nu min lilla älskling… ” tills man har tröttat ut den lilla stackaren. Ikväll var det jag som nattade och då skojade jag lite med Omega som faktiskt somnade kvickt. Men vi får väl se inatt…
Nu ska jag leta upp två öronproppar.
Hemlängtande sjukling juni 5, 2008
Posted by gladmamma in jobb, krasslighet.add a comment
Jag jobbade idag trots en febrig natt. Jag kände att det hade blivit mycket sura miner om jag inte dök upp. En snäll arbetskamrat, min favvis, kom med chillichoklad till mig. Hon visste att jag var sjuk och ville pigga upp mig. Efter det blev dagen bättre.
Det går väl inte att bortse att panodil och ipren gjorde sitt. Utan dem hade jag nog bara suttit och glott som en förvirrad zombie.
När jag trodde att arbetsdagen äntligen var över fick jag bittert erfara att man inte ska ha så höga förväntningar. Av en knasig anledning skulle jag överlämna några nycklar åt en person precis när jag slutade och lämnade byggnaden. När jag kom ut var ingen i sikte. Ilskan kom smygande, jag ville inte missa mitt tåg. Tio minuter senare kom en bil körande mot mig. Idioten som körde stannade den precis framför mig där jag satt på bänken, som om han ville skrämma mig lite. Han steg ur som om han ägde världen och la ett dåligt skämt om att han var sen. Snabbt gav jag honom nycklarna och ville därifrån så fort som möjligt. Han märkte nog min ilska och frågade om jag skulle till stan och gjorde en gest mot sin bil. Då blev jag riktigt sur. För det första var vi redan i stan. För det andra hade jag ingen anledning att åka bil. För det tredje borde han fatta att människor överlag inte gärna sätter sig i någon främlings bil, framför allt inte en främling som bara visat sig vara en tölp. Surt svarade jag att jag redan missat tåget och samtidigt som jag gick sa jag mitt höga ”jobb-hejdå”, det som alla hör. Han svarade inte och jag brydde mig inte om att ta reda på hur han reagerat. Jag ville bara därifrån. Jag avskydde honom. Han hade gjort så att jag missat tåget och nu skulle jag komma hem efter att Omega somnat.
Väl framme på stationen visade sig att ”mitt” tåg hade varit försenat. Jag rusade ner till perrongen för att se om det var kvar. Jodå, liksom nyckelklåparen var tåget också tio minuter sent. Jag hann precis. Så satt jag där på tåget, febrig med skakiga knän och undrade över om klåparen skulle klaga på mig inför min chef. Det finns en annan person på mitt jobb som kallat mig ”aggressiv”. Det berodde helt på ett missförstånd, vilket den personen uppenbart inte fattade. Då tänkte jag att alla andra tycker nog att jag är lugn och trevlig, inte alls aggressiv. Men om nu flera personer tycker att jag är ilsken och tjurig kan jag hamna i ett fack som kan vara svårt att ta sig ur. Usch jobb.
På tal om usch på jobb, så var det en störig kvinna som var krävande idag och hon fick ett nekande svar av mig. Då sa hon surt att det inte kunde vara omöjligt att göra ett undantag för henne. Jag bara log mot henne. Febern och tröttheten gjorde att jag inte orkade käfta med henne. Jag tyckte att jag redan svarat henne och eftersom jag inte hade mer att säga kunde jag le löjligt mot henne. Jag log jättelänge mot henne. När hon inte sa något utan bara stirrade på mig lyfte jag lite på ögonbrynen och fortsatte tönt-le. Hon blev nog lite rädd för mig. Det var helt klart jag som hade överläget. Varför har jag inte kommit på tönt-le-metoden tidigare? Le ihjäl idioter tills de inte vågar se på mig längre. Ha ha ha!
Nu ska jag lägga mig och förhoppningsvis kurera mig tills imorgon. Då ska jag vara snäll och lugn.
Feberkamp juni 4, 2008
Posted by gladmamma in jämställdhet, krasslighet.add a comment
På tal om hälsa, jag har 38,4 i feber. Om det nu kan kallas för feber… För småbarn gäller 38,5 som gräns för feber eller inte.
Hur som helst mår jag skitdåligt. Vet inte om det är träningsvärk eller influensa som ömmar. Halsen är en stor röd klump, huvudet är förstorat och svårt att balansera. Men jag ska försöka jobba ändå imorgon. Annars blir min chef sur. Fast Pet vill inte släppa iväg mig om jag har feber. Han är så gullig och beskyddande. Lite pappig. Jag känner att vad som än händer blir det bra igen om bara Pet kommer och hjälper mig. Han är tryggheten själv. Nu inser jag återigen att vi inte är jämställda. Om han skulle komma i en riktigt knepig situation och jag dök upp skulle han inte kasta sig i min famn och gråta ut. Han gråter inte. Det har bara hänt någon gång när vi har bråkat. Det har vi kanske gjort fyra gånger på fem år.
Vi hälsade på Mormor idag. Hon satt upp och åt när vi kom. Det såg bra (bättre) ut. Hon fick en radio med hörlurar så de andra i salen inte ska bli störda när hon lyssnar på smör och dunka-dunka. Hon berättade att det fanns tjugo män och två kvinnor på hennes avdelning, den för hjärtgrejer. Surt konstaterade vi att det visade att män får mer vård än kvinnor, i alla fall när de är äldre och får problem med hjärtat. Vår ”bitter-fitta-stämning” gjorde mig övertygad om att min kära mormor är på bättringsvägen. Välkommen tillbaka, starka kvinna!
Pet var på bvc med Omega idag och frågade ut barnsköterskan om allt möjligt. Jag hade möte och fick bara andrahandsinfo. Barnsköterskans mamma är 85 år och har också fått en hjärtinfarkt. Hon får inte vård (i samma utsträckning som min 83-åriga mormor) eftersom hon anses vara gammal och skröplig. Det är så att jag kan börja gråta när jag tänker på gulliga barnsköterskan som alltid är snäll och biter ihop. Stackars alla människor som är gamla och svaga, stackars deras anhöriga.
